“Väktarna” – Richard Bachman

Väktarna är en skräckroman av Richard Bachman, alias Stephen King. Boken är enligt uppgift utgiven postumt, efter ett manus Bachmans fru hittade efter hans död.

Det är en roman som inte sparar på något. Det är högt tempo, hög terror och man är nästan lite utmattad när man är klar.

vaktarna

Bokfakta
Titel: Väktarna (The Regulators)
Författare: Richard Bachman (Stephen King)
Översättare: John-Henri Holmberg
År: 1999 (1996)
Förlag: Bra Böckers Förlag (Dutton)

Poplar Street är en lugn förortsgata utanför Wentworth, Ohio. Här leker barnen på perfekt klippta gräsmattor, grannarna hälsar alltid på varandra medan vardagens drama sker bakom stängda dörrar. Det är en het sommardag mitt i juli när idyllen kraschar och gatans invånare dras in i en veritabel mardröm. Gatan är under attack. Men från vem? Eller vad? Och vad är det egentligen som sker i Whyler-huset?

Väktarna är en tvillingroman till Stephen Kings Desperation. Vissa karaktärer återkommer i denna bok, såväl som vissa karaktärsnamn i nya personifieringar. Händelserna utspelar sig i vad som förefaller vara ett parallellt universum. Jag tolkar detta som en hänvisning till Det mörka tornet, för som Jake säger i Revolvermannen så finns det fler världar än denna. Det är även gott om hänvisningar till och likheter med Desperation, vilket gör det svårt att inte jämföra böckerna.

Väktarna är en skräckroman med fokus på just skräck. Det är inte mycket fokus på karaktärerna utan mest på det ohyggliga som sker. Bachmans värld är mörk och full med hemskheter. Bitvis var jag tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för det blev för mycket.

Som alltid är det lättläst med ett enkelt och effektfullt språk. Dock upplever jag inte karaktärerna som lika levande som i Desperation. Flera av dem känns mest instoppade för att ha några att göra dig av med på olika hemska sätt. Storyn överlag känns mer framtvingad än Desperation. Det är som att King fick idén med att skriva tvillingromaner, skrev Desperation och sen pressade fram något, mer för sakens skull och för att idén med tvillingromaner var cool, än för att han ville skriva Väktarna.

Berättelsen i boken växer fram genom olika berättarknep. Först har vi huvudstoryn där vi följer vad som sker på Poplar Street genom några olika karaktärer. Vartannat kapitel är denna händelsekedja. Sen presenteras backstory och fördjupningar genom t.ex. dagboksanteckningar från en karaktär, en tidningsartikel om något som anspelar till berättelsen eller dylikt. Vartannat kapitel består av denna typ av berättelser.

Berättartekniken passar för den typ av berättelse detta är. Det är ett bra sätt att få reda på relevanta saker som hänt innan vi fick börja följa karaktärerna. Vissa avsnitt tycker jag dock känns för långa med onödigt mycket prat. Det gör att man ibland tappar lite fart i huvudstoryn.

sk

På sleeven på bokens jacka finns ett citat som säger att Richard Backman är som Stephen King utan samvete. Och jag kan inte annat än hålla med. Väktarna är mörk, snuskig och läskig på ett sätt som Desperation inte är. Jag tycker inte att det var så särskilt bra. Stephen King kan ju alltid skriva, men denna berättelse saknade karaktärer att bry sig om och vilja väl. Störst behållning har jag av referenserna till Desperation. Jag uppskattar hur flera av dem är så snyggt inlemmade i boken. Om man inte har läst Desperation kan man inte veta att det är en referens, och vissa kräver att läsaren nyligen läst Desperation för att minnas de detaljer som återkommer här.

Gillar man skräckhistorier kan detta vara underhållande. Annars finns tyvärr inte mycket att hämta här.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s