“Goda Omen” – Terry Pratchett & Neil Gaiman

Goda Omen är skriven av författarna Terry Pratchett och Neil Gaiman. Terry Pratchett är mest känd som skapade är Diskvärlden och den serie böcker som utspelar sig där. Men han har skrivit annat också, även om han brukar hålla dig till fantastisk genren. Neil Gaiman är känd som författare till böcker som Stardust och Coraline. Även han skriver främst inom fantastiken. Denna bok är  ett spännande samarbete mellan dessa två storheter inom genren.

615thvjlqfl

 

Goda Omen handlar kort och gott om Harmageddon. Antikrist är född och jorden har nu elva år kvar innan apokalypsen kommer. Det faller på demonen Crowleys lott att placera Djävulens son i rätt familj för att säkerställa att han kommer sätta igång jordens undergång på sin elvaårsdag. Och det har fallit på ängeln Aziraphale att verka för Himmelens sida på jorden fram till den stora striden. Vi får följa vad som sker under jordens sista fyra dagar. Apokalypsen fyra ryttare, eller i detta fall MC-förare, börjar samlas inför den stundade undergången. Men Crowley har lyckats tappa bort Antikrist. Samtidigt verkar häxan Anatema Manick för att avvärja undergången medan häxjägaren Newt Pulsifer upptäcker att något konstigt händer i Tadfield. Men vem är egentligen ond och vem är god?

Om man har läst Terry Pratchett tidigare tar det inte lång stund innan man känner igen sig i denna härligt ironiska och roliga bok. Jag älskar denna typ av humor som Pratchett och Gaiman använder sig av och som känns som så härligt brittisk. Det är samma typ av humor som man kan finna hos Douglas Adams och Elin Colfer och jag tycker om det.

Huvudpersonerna är ängeln Aziraphel och demonen, eller den fallna ängeln, Crowley. De har båda skickats till jorden för att på olika sätt påverka och hålla koll på mänskligheten. I ungefär 6000 år har de båda haft tjänst på jorden och även om de tillhör två skilda läger har en vänskap vuxit fram mellan dem. Pratchett och Gaiman målar upp två tydliga karaktärer som ändå har möjlighet att utvecklas och förändras under resans gång. Detsamma gäller karaktäriseringen av Adam, antikrist. Karaktärerna känns över lag originella, intressanta och välbalanserade, i förhållande till vilken typ av bok detta är.

Berättelsen tar avstamp i den bibliska berättelsen om Harmageddon. Antikrist är född och apokalypsen närmar sig med allt vad det innebär. Men självklart har allt en lite annorlunda vändning i Pratchetts och Gaimans värld. Apokalypsen fyra ryttare är här Hells Angels på MC. Änglar och demoner, eller i alla fall en av varje, umgås med varandra och har till och med blivit vänner. Och av någon anledning förvandlas all musik i Crowleys bil så småningom till Queen. Men förutom en stor portion ironi och skämtsamhet kan man hitta allvarligare frågor i bakgrunden.

Boken är skriven 1990, alltså en tid innan alla blev miljömedvetna och klimatsmarta. Men författarna tar tydlig ställning till att det finns stora hot mot miljön i och med att de byter ut en av apokalypsens fyra ryttare, Pest, till Miljöförstöring. Jag tolkar det som att de tror att miljöförstöring är ett större hot mot mänskligheten än sjukdomar och att om mänskligheten inte skärper sig kommer vi förgifta vår miljö så pass att vi inte längre kan leva i den.

Boken har en tydlig religiös koppling i och med sitt tema. Dock upplever jag det aldrig som att religion i sig är ett problem oavsett vad man väljer att tro på. Oavsett om man är satanist, kristen eller tror på det ockulta respekteras man av författarna. Däremot ställer de sig kanske lite frågande till om det måste bli som det står skrivet. Och vad betyder det, att något står skrivet?  Är Guds vägar alltid outgrundliga och sker något någonsin av slump? Dessa stora frågor lyckas man ta upp och fundera kring på intressanta sätt där Ödet och Människans Fria Vilja hamnar i konflikt.

Och när man skriver en berättelse om Gud, Djävulen och Antikrist kan man knappast undgå ämnet ondska och godhet. Vad är det, och kanske än viktigare, vem är vad. Det är gott om gråskala i denna bok och varje läsare kan nog göra sin egen tolkning gällande det ultimata svaret för ingenting är självklart.  Boken ställer också frågan om någon bara är det ena eller det andra? Kan en ängel svära eller en demon gilla människor?

Boken är välskriven och går fort att läsa. Författarna skriver med en enkelhet som inte förtar från deras uppenbara förmåga att kunna leka med ord och betydelser för att skapa roliga sammanträffanden. Många skämt är smarta och roliga i sin enkelhet,  som t.ex. att kalla apokalypsens fyra ryttare för Hells Angels. Andra skämt blir lite långrandiga efter ett tag, som t.ex. det långa epitet Antikrist har i början. Men berättandet går hela tiden framåt och jag känner aldrig att det blir långtråkigt eller ointressant. Dock kan jag tycka att det känns som att man läser en Pratchett bok. Nu har jag inte läst mer än en bok av Gaiman, men jag upplever att tonfallet och berättandet är ganska likt det man kan återfinna i Pratchetts böcker om Diskvärlden. Jag tycker det är svårare att finna Gaiman  i slutprodukten av detta samarbete och att det mest känns som ett verk av Pratchett.

Jag tycker att detta är en bra bok.  Det är en bok där man ofta sitter och småflinar för dig själv till författarnas underfundheter och ibland inte kan hjälpa att skratta högt. Men under denna skämtsamhet kan man som sagt finns viktiga frågor. Vissa som är viktiga på individnivå och andra på samhällsnivå. Men framförallt tycker jag att det är underhållande läsning med bra karaktärer. Denna bok är väl värd att spendera en stund med. Du lär inte bli besviken om du, liksom jag uppskattar denna typ av berättande.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s