Det mörka tornet är en bokserie i sju* delar av Stephen King. King började på serien 1982 och den avslutande delen blev färdig och publicerades 2004. Själv började jag läsa serien 2008 och blev klar först nu. Mer om det kommer senare. Här är det kanske också på din plats att VARNA för eventuella SPOILERS för den som inte läst hela serien.
Seriens huvudperson är Roland Deshain, råbarkad och märkt revolverman. Skådeplatsen när vi träffar honom för första gången är en plats som kallas Mittvärlden. När serien börjar är han på jakt efter Mannen i svart, det första av många steg på vägen mot hans mål -Det mörka tornet. Vi möter en man som länge rest ensam och som är beredd att offra allt för att nå sitt mål. Han är den siste revolvermannen. Han har sett det mesta och genomlidit mycket för sitt sökande. Det verkar inte finnas mycket som kan stoppa honom, utom kanske Döden själv. Roland kommer tillslut ifatt Mannen i svart, men det kostar. Roland offrar pojken Jake Chambers och låter honom falla till din död. Allt för tornet.
Mannen i svart och Roland håller sen en lång palaver där Roland får veta mycket. Han får här även uppgiften att finna Fången, Skuggornas dam och Döden, de tre som tillsammans ska bli hans Ka-tet.
Detta är början på Roland Deshains, Jake Chambers, Eddie Deans och Susannah Deans strapatsrika, spännande och farliga resa mot Det Mörka Tornet.
The Dark Tower: The Long Road (c)
by Michael Whelan
Denna serie är ett episkt äventyr av stora mått. King har inte sparat på krutet. Det är en härlig blandning av science fiction, fantasy, western, skräck – ja, helt enkelt berättande. Vi rör oss mellan olika världar och tider, mellan verklighet och fiktion, tills man inte riktigt längre kan vara säker om man själv lever i en påhittad värld av Stephen King.
Världarna är befolkade av en mängd olika varelser och på så vis skapar King utrymme för de många, både uppenbara och med subtila, referenserna till sina egna tidigare (och även senare) verk. King kallar själv “Det mörka tornet”-serien för sitt Magnum Opus och när man väl tagit sig igenom det förstår man varför. Vissa referenser är snyggt inkorporerade i berättelsen, t.ex. referenserna till Pestens tid i Magiker och glas. Andra tycker jag är mindre snygga t.ex. referensen till Cujo i Det mörka tornet. De känns inpetade för att de ska finnas med någonstans Men saknar lite finess. Sen är det även vissa referenser som ligger utanför berättelsen, där författaren vänder sig direkt till läsaren och nämner något från en annan bok, t.ex. referensen till pappersbåten från Det i Sången om Susannah.
Men King går ett steg längre än att bara knyta ihop hela sin författargärning. Han skriver även in sig själv som en karaktär i berättelsen. Detta tyckte jag var ett väldigt spännande drag. För mig skapar det en helt ny dimension till berättelsen och till hela Kings skapelse. Det ger en mening till Kings författarskap och gör det till något större och viktigare än att ”bara” berätta historier. King är det kärl ur vilket ödet, Ka, förmedlar vad som ska ske. För om han inte skriver klart om Roland kan ju inte Roland komma till Tornet. Och kommer han inte till Tornet i tid då kommer världarna gå under. Berättelsen är inte något King hittar på, utan något som förmedlas honom av Gan. Han hör Sköldpaddans sång och skriver ner vad som sker. Och allt annat han skrivit har tillkommit när han inte lyssnat ordentligt. Det är så hans författarskap gör samman. Detta grepp skapar King som mytologiskt väsen och kultförklarar hans författarskap på ett faktiskt spännande sätt. Det är i alla fall så jag tolkar det King gör och jag gillar det. För mig ger det en extra dimension och krydda till berättelsen.
Det Mörka Tornet är inramad som en episkt saga. Huvudpersonen, Roland, söker efter det mörka tornet, ett sökande med vilket hela världens existens står och faller. Längs med färden stöter han på magiska tecken, hemska monster, ogästvänliga platser och oumbärliga vänner. Att han fått inspiration från Tolkiens Sagan om Ringen är tydligt även om vi inte träffar några alver eller orcher i Kings värld.
Men detta är även en berättelse om kärlek. Kärleken mellan en far och en son där vi får insyn i Jakes relation till sin New York-familj och i den relation han får till Roland. Kärlek mellan en man och en kvinna, där vi följer Eddies och Susannahs relation och hur den utvecklas. Men framförallt kärlek som i vänskap och hur denna kärlek kan förändra människor och föra dem samman till något som är större än den själva. Göra dem till ett Ka-tet.
Det är också med denna kärlek som sökandets fullbordan står och faller. Älskar de varandra, eller kanske framförallt Roland, så pass mycket att de inte står i vägen för Ka. Kommer de alla vara beredda att göra det de måste för att Roland ska nå sitt torn?
King har i denna serie skapat en helt originell värld. Den värld som Roland befinner sig i är sjuk och döende. En steampunk western där man inte kan vara säker på vem som står på din sida och vem som är emot dig. Men också en värld där man kan finna hjälp där man minst anar det. Jag gillar hur King lyckats hålla en så konstant känsla i denna värld, trots att det tog honom över 20 år att skriva hela serien. Det ligger hela tiden något tungt och mörkt, nästan ödesmättat, över berättelsen. King använder även ett annorlunda språk i denna serie, jämfört med hur han brukar skriva – kanske för att han vill ge en mer episk känsla till berättelsen. Men när man väl vant sig, vilket inte tar många sidor, skapar den en häftig effekt och man slungas direkt in i Rolands värld.
The Dark Tower:Crimsom (c)
by IrvingGFM
Berättarmässigt så är det, som vanligt när det gäller King, en spännande berättelse. Den känns igen, men samtidigt är det något helt nytt och oprövat som får form mellan sidorna. Och även om det på vissa sätt är en anorlunda språkdräkt från vad man är van vid när de gäller King är det fortfarande lättläst som det brukar. Dock lider berättelsen ibland av ett övermått av berättande. Vissa bikaraktärer får mycket plats för att berätta sin historia och det går inte onödigt fort framåt. Hela berättelsen är faktiskt ganska långsam och man får veta mycket. Det är på sitt sätt bra, det visar ju på ett gediget världs- och karaktärsbygge med gott om bakgrundsförankring. Men det gör också att man ibland hamnar långt ifrån huvudberättelsen, vilket blir lite frustrerade. Det gör också att jag tapar bort vissa av de begrepp King använder sig av och vad de betyder, tex. vad för slags väsen en can-toi är. Detta frustrerad läsningen yterligare på sina ställen. Jag upplever att dessa böcker inte är skrivna med samma driv i språket som King brukar ha.
Jag tycker King har skapat fyra riktigt bra, minnesvärda och levande karaktärer i denna serie. Vi möter här en pojke som snabbt få växa upp till ugn man, en herionist som tvingas avstå sina droger och möta sina demoner och en kvinna som måste försonas med sig själv för att kunna gå vidare. Vi möter även en gammal man med många, både goda och onda, erfarenheter. En man som stängt sitt hjärta men långsamt tvingas öppna det igen. En man som i början är beredd att offra allt för sitt sökande. Som faktiskt offrar en pojkes liv för sitt torn. Samme man är sen beredd att offra sig själv, och därmed hela sitt sökande -hela sitt livsmål – för att rädda samme pojke. Jag tycker King målar fyra personer vilkas öde berör mig och som stannar en stund hos mig även efter att boken är slut
The Dark Tower (c)
by Michael Whelan
Sammantaget tycker jag att detta var en bra och läsvärd serie. Jag började läsa den 2008, så det tog mig åtta år at läsa klart. Det beror på flera saker, men främst att jag fram till femte delen hade lite svårt för serien. Jag gillade inte alls första delen. Jag tyckte den var konstig och hade svårt för både karaktärerna och berättelsen. Det dröjde ungefär 6 år innan jag fortsatte serien. Jag och min sambo behövde något att lyssna på i bilen på vår långa resa till fjällen och valde denna serie. Efter bok två började det bli bättre och historien började klarna lite. Men efter att ha lyssnat på Magiker och glas tog jag en längre paus igen. Denna del fick mig att helt tappa fokus från huvudberättelsen och jag kände ingen lockelse att fortsätta då. Till slut, ett år senare, började jag ändå på Vargarn i Calla och här blev det bättre för mig. Historien gick återigen framåt. Jag tror även att Det för min del faktiskt blev bättre när jag läste istället för att lyssna. Men det som fick mig att gilla seien var faktiskt slutet. Nu när min resa med Roland är över förstår jag äntligen berättelsen känner jag. Och jag gillar den. Det är välskrivet, välkomponerat och snyggt ihopknutet. Inte bara för sjäva sagan utan för hela Kings författarskap.
Gillar man Stephen King är denna serie ett måste. Gillar man episk fantasy och välgjorda andra världar har man också hittat rätt. Men glöm inte att läsa klart innan du dömer och att det viktiga inte alltid är målet, utan resan dit.
*Serien består av Revolvermannen, De tre blir dragna, De öde landen, Magiker och glas, Vargarna i Calla, Sängen om Susannah, Det Mörka Tornet.
Senare har Stephen King släppt ytterligare en bok som hör till serien, The wind through the key hole, som utspelar sig mellan Magiker och glas och Vargarna i Calla.
Tess Bokhylla 